Bloggens återuppståndelse?!

Ärligt talat vet jag inte om jag är redo fullt ut ännu, men så här kan det inte fortgå.

Livet är på väg att reda upp sig, energin kommer tillbaks och med det tid till bloggen igen.

Nu är det hög tid att köra igen. Kommer starta försiktigt, men snart ska bloggen rulla för fullt igen!

 

Men känner att jag vill förklara läget innan jag kör igång.

Har skrivit innan om min son som varit sjuk mm. Nu vill jag berätta allt som hänt, och förhoppningsvis kunna lämna det bakom mig.

 

Först av allt, tack till alla ER!

Varit många som stöttat mig, både med telefonsamtal, SMS, andra meddelande via sociala medier, ja till och med vanlig post!

 

Nu tar vi allt från början.

Mitten av 2013 började jag åka skytteltrafik till sjukhuset, då jag fick problem med magen.

Det skulle senare visa sig vara problem i tarmen, och jag fick gå igenom många jobbiga undersökningar. När det sedan började komma blod i avföringen befarade man det värsta. Men jag skulle klara mig lindrigt undan, och kan idag medicinera bort problemen...

 

Men i samma veva började min son bli sjuk. Han har sedan födseln haft onaturligt mkt feber, men i slutet av 2013 skulle det hela eskalera.

När han tappade vikt i rasande fart blev det äntligen fart på läkarna. Första diagnosen kunde ställas, och det var en ovanlig kronisk sjukdom som heter PFAPA, och som är obotlig idag.

Däremot kan operationer lindra symptomen och ge tillbaks aptiten.

Till detta kan vi lägga till att han har astma, diverse allergier och är ett så kallat "öronbarn".

 

Slutet av 2013 och början på 2014 fick han operationstider, och det har hjälp.

Då han var som sjukast var han 5 år (ska fylla 6), och vägde under 13kg.

Nu har vikten gått upp till mer "normala" värden och han är piggare. Sjukdomen kommer vi inte ifrån, och det är många utredningar kvar att genomgå, då det kan vara mer än PFAPA som han har...

Så det är fortfarande många frågetecken kring vår son, och han är sjuk, men nu har vi i alla fall 1 diagnos. Det underlättar mentalt ska ni veta.

Men som förälder är det otroligt jobbigt att vara så maktlös, och se sin son bli sjukare och sjukare. Se hur han magrar, och inte kunna göra någonting.

 

I sammanhanget är det ingenting, men det är också jobbigt ekonomiskt. Dagarna han varit på förskolan det sista året kan jag räkna på 2 händers fingrar. Att någon alltid måste vara hemma på grund av vård av barn tär extremt ekonomiskt.

 

På tal om ekonomi, det har hänt mer skit. Jag arbetar på en privatägd förskola. I Oktober fick vi plötsligt ingen lön. Det skulle visa sig att företaget var på väg i konkurs, men företaget sattes i rekonstruktion.

Men ingen lön, och vi var enligt lag tvingade att gå och arbeta, annars hade vi åkt dit för arbetsvägran. Julen närmade sig, fortfarande ingen lön, och då har man andra räkningar också att betala.

Men tre dagar innan julafton kickade lönegarantin in, och vi kunde få oktober och novemberlönen.

Så har det sedan varit. Osäkert med lön och om man har ett jobb att gå till.

Men för bara några dagar sedan ordnade saker och ting upp sig. Företaget köptes av ett annat företag, och vi fick ut våra löner från 2014, och man hade ett arbete att gå till!

Men allt detta med jobbet har varit extremt psykiskt påfrestande.

 

Sedan kan man lägga till att precis innan julafton gick en nära släkting bort, och man hade den sorgen, arbetsplatsstressen, oron över sin egna sjukdomsutredning och sorgen över sin sjuka son över sig.

Då var inte bloggandet värt något.

Bloggen är något jag alltid gjort ideellt och får inga pengar för. Bloggen kostar snarare pengar, då det blir många telefonsamtal mm. Men främst av allt, bloggen tar tid, och det är inget jag har velat ta från min familj under den här tiden. Det har inte funnits ork för det heller.

 

Det sjuka är att hade det gått bättre för IKO, då hade jag nog tagit mig mer tid och kraft för bloggandet. Men förväntningarna var galet uppskruvade från mig, och när det kändes som att allt i livet gick emot, till och med IK Oskarshamns resultat, ja då såg jag plötsligt inte meningen med för att ens starta datorn!

 

Missuppfatta mig inte, intresset för IKO är lika stort som tidigare. Jag slutade aldrig följa IKO. Men när man inte mår psykiskt bra, och ska skriva om hur sitt lag missar kvalet, då är det bättre att avstå skrivandet. Tror inte jag hade gjort IKO rättvisa i det läget, när man var arg, ledsen och besviken på det mesta.

 

Men. Nu mår jag bättre. Jag har ett tryggt jobb igen, där jag får ut min lön som jag ska, men framförallt, min son är piggare.

Nu tänker jag starta igång bloggandet igen!

Men som jag skrev inledningsvis, i början blir det i ett försiktigt tempo, för att sedan skruva upp tempot i takt med att energin kommer tillbaks!

 

Det har redan gjorts förlängningar och hänt lite andra saker inom IKO, det kommer jag ta upp i ett annat inlägg framöver. Det är inga nyheter längre kanske, men tänker ge min syn på förlängningarna mm.

Tänkte också summera säsongen, så håll utkik här inne.

 

Att jag varit sjuk och att det har varit kaos på min arbetsplats kan jag ta. Men sonens sjukdom har varit värst.

Men nu när han mår bättre måste bloggen vakna igen.

Han ska genomgå fler undersökningar, och skulle nya bakslag komma, lovar jag bli bättre på att informera INNAN jag i så fall försvinner från bloggen.

Kör med öppna kort nu.

 

Den här texten var inte till för att fiska sympatier eller liknande. Jag har redan fått det stödet jag behövde för att börja blogga igen från er. Detta var bara en förklaring till varför det blev som det blev här.

 

Nu har ni fått mitt liv de sista månaderna, nu fokuserar vi på IK Oskarshamn igen!

 

/Räkan